Lagom ledsamt

Idag började jag på Julian Betters "Jag var barn i Gulag". En liten oansenlig bok som jag råkade ramla över på biblioteket igår. Det är svårt att inte sugas med i den lågmälda, återhållna berättarstilen, författarens försök att genom dokumentation och berättelser kartlägga föräldrarnas resa från Österrike till trettiotalets Sovjet, och vad som händer längs vägen. 

I våras läste jag Rosenberg - Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, och parallellerna är många redan några sidor in i Better. Månne är den senare lite svartare, lite mer konkret och saklig, men lika fullt är det en mans resa för att förstå det förflutna. Viktigt och svårt och bitvis ofattbart. 

läsplanering

Om ungefär en vecka ska jag resa bort, torsdag till söndag. En weekendresa. Och det kräver ju en del planering. Alltså, jag menar - just nu är jag 200 sidor in i Mons Kallentofts 'Den femte årstiden'. Cirka 260 sidor kvar. Beroende på hur den här helgen blir så kanske sidorna räcker till torsdag i nästa vecka, men jag tvivlar på det. Och efter denna Kallentoft-pocket (idealisk på resa btw) så har jag en hög med biblioteksböcker som väntar. Inbundna. Hur bra är det? Inte särskilt smart planerat av mig eller hur? Hur gör jag nu då? Läser fort och letar fram en annan pocket att ta med på resan? Läser långsamt och hoppas att den räcker både kommande vecka och över weekendresan? Struntar i eventuell övervikt som alltför många böcker i väskan kan innebära och packar ner både inbundna biblioteksböcker och extra pocketböcker "ifall att"? Torsdag till söndag är lång tid, det får nog bli en extra resväska med böcker. Att försöka ta det lite lugnt i läsningen av en alldeles särskilt bra bok är ju helt omöjligt! Eller - en crazy tanke - kanske, kanske ska kommande weekendresa inte ägnas åt läsning...

Ögonblicket - Douglas Kennedy

Ni känner mig, jag är en deckar-tjej. Det är inte ofta jag fängslas av romaner, inbillar jag mig i alla fall. (Kanske ändå, oftare än vad jag tror... eller?) Men med jämna mellanrum händer det, och då brukar jag ramla dit ordentligt. Som den här gången. Douglas Kennedy är en favorit sedan tidigare, 'Den andra kvinnan', 'Förändringens vindar', 'Den gåtfulle fotografen' och 'Ett alldeles särskilt förhållande' är några av hans böcker jag läst och tyckt väldigt mycket om. (Såg faktiskt att det fanns en som jag inte har läst: 'Lämna världen' så... hej bibblan here I come!)  

 

Just den här boken - 'Ögonblicket' - hörde jag om på radion för ett tag sedan. Och ni vet, det gäller att suga i sig alla boktips, stora som små. Av det jag hörde på radion förstod jag att det var en kärlekssaga man inte kunde lägga ifrån sig. Så lite tur i oturen var det kanske att jag blev sjuk precis när jag hade satte tänderna i den här boken... för jag kunde inte sluta läsa. Berättelsen om Thomas Nesbitt och Petra Dussmans möte i Berlin 1984 är passionerad och spännande. Vi vet alla att kärlek inte alltid är enkelt, men om man också ska blanda in politik - ja då kan det bli riktigt svårt. Kalla krigets Berlin, en delad stad. Öst och Väst. Stasi. CIA. Och så en hejdundrande förälskelse mitt i allt detta. Tummen upp om ni frågar mig. Jag älskade den här boken. Själva kärlekshistorien, som ju egentligen är hela boken, är en tillbakablick. I början av boken möter vi Thomas Nesbitt många år senare, när han levt ännu ett liv. Kärlek. Glädje och sorg. Våga tro och våga lita, men våga också vara ärlig. Våga ställa frågan och lyssna på det svar du får. Allt är inte vad det verkar. Man brukar säga att kärleken övervinner allt. Det gör den nästan... Men den kan göra det om man tillåter den.

 

When she woke - Hilary Jordan

Tänk dig att du blir arresterad, genomgår en rättegång, blir dömd och inlåst i en cell - och när du vaknar nästa morgon så är du röd. Inte lite solbrändsröd eller rosa på sina ställen, utan totalt knallröd på hela kroppen. Så börjar boken "When she woke", där huvudpersonen Hanna lever i en ultrakonservativ kristen framtidsvärld där hon av misstag blir gravid och genomgår en (högst olaglig) abort. Hennes brott är således mord, och straffet är att leva i sin vanliga miljö, men under ett antal år vara helt rödfärgad.

Det här är en intressant idé, hur reagerar vi som människor när dömda brottslingar är lätt igenkänningsbara på gatan? När en älskad vän, syster eller dotter plötsligt blir en "annan"? När blir vi så rädda för det "andra" att hatet och våldet kommer? Temat har utforskats av Hawthorne i "The Scarlet Letter" (kvinna i puritanskt samhälle är otrogen och dömd till att bära ett rött "A" på sina kläder för Adulterer), och det finns många andra exempel på hur den här typen av utskiljning och och märkning förändrar hur vi ser på på en människa. Jordan går inte på djupet med implikationerna av vi/de-tänket, men tillräckligt för att skapa en kall känsla i magen på mig. För obehagligt, det är det. Den här berättelsen är otroligt annorlunda gentemot hennes första "Mudbound" som jag skrev om här, men har samma kärva, lite återhållsamma berättarstil. Däremot tycker jag inte att When she woke har samma skrivardriv och självförtroende som Mudbound - emellanåt känns det som att Jordan tappar riktningen med sina karaktärer; som att hon har skapat sina personer, satt dem i en trasslig situation men inte är riktigt säker på vad hon ska göra med dem. Läsvärd, absolut, men ingen favorit.

Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken

Jag missade serien när den gick på tv, eller rättare sagt - jag missade första avsnittet och tänkte sedan att jag ville läsa böckerna innan jag såg filmerna. Dessvärre var det lång väntetid på bibblan (vad sägs om dryga 300 i kö före mig?) + att programmen bara var tillgängliga på SVTplay i 30 dagar. Men vid senaste biblioteksbesöket stod den bara där och det var fritt fram för mig att låna. "Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken" Jonas Gardell. Och nu har jag läst ut den. Två kvällar tog det. En fantastisk bok, en bok som berör men som emellanåt - på något konstigt sätt - också roar. Mycket Gardellig, man kan höra hans röst när man läser. Han visar tydligt sin ilska och sorg i berättelsen, men där finns också kärlek och värme. Jag grät inte som jag hört att många andra gjort när de läst den här boken, men jag höll andan. En viktig bok om ett 80-tal som stundtals känns som 1800-tal. Det är bara 30 år sedan, men det är faktiskt ganska svårt att tro...

Läs den här boken. Gör det. Jag står nu i kö på bok nummer två, och till hösten kommer trilogins avslutande del ut. Det ser jag fram emot.

dagens sanning

De sista tanterna

Jag har en särskild plats i hjärtat för tanter. Du vet, tanter av den där riktiga sorten, med beige kappa, ordentlig handväska och plisserad kjol som slutar mitt på vaden. Som har en glimt i ögonen och världens varmaste famn. Såna tanter. Igår plockar jag upp Fatima Bremmers "De sista tanterna" på biblioteket och sträckläste den från pärm till pärm under eftermiddagen och kvällen. Det är en riktigt fin liten bok, ett reportage om tanten och hur hon är formad av sin samtid och varför hon inte finns i senare generationer. Jag skulle säga att den här boken är ett intressant tidsdokument över en grupp starka och kloka kvinnor, en speciell sort rejäla och ordentliga damer som var och är fantastiskt trygga i sig själva på ett sätt som (i mitt tycke) är sällsynt idag. Det är inspirerande och eftertänksam läsning, och mer än en gång går tankarna till min egen mormor. Hon var född 1910 och skulle nog ha en del gemensamt med damerna i boken - en samling finurliga, varma, kloka och glada kvinnor.