Rov + Vilseledd

Håll i er, jag har läst lite icke-svensk spänning! Två böcker som jag absolut kan rekommendera. 'Rov' av Sharon J Bolton och 'Vilseledd' av Linwood Barclay. Och om man jämför dessa båda böcker så är de faktiskt lite lika - men på samma gång helt olika. Gemensamt är att inget är vad det verkar, man får hela tiden ny information som gör att man kastas hit och dit i handlingen. Men den ena är lite mjukare i sin berättarstil, och den andra lite kallare. Kvinnlig vs manlig författare kanske? Båda är välskrivna, vi snackar bra och spännande underhållning. Vilken tyckte jag bäst om? 'Rov' helt klart: Shetlandsöarna, en väv av myter och mörka hemligheter. Berättad med inlevelse och känsla. 'Vilseledd' är spännande på ett kyligare och mer sakligt vis. Men läs båda!

Askungar - Kristina Ohlsson

Det var ju det där med Deckargenren. Och att jag inte kunde ge mig i jakten på att hitta nåt i den genren som jag gillar. Och TADAAAA!! Jag tror ta mig tusan att Kristina Ohlsson har klarat det. Jag gillar Askungar, som är hennes debut. Den är hyfsat välskriven, det är en intressant story och det är kul (om än väldigt stereotypa) karaktärer. Jag kan tycka att hon kan bli lite tjatig i att driva hem poängen i de olika karaktärernas personligheter, de blir lätt lite karikatyrartade. Och att själva "twisten" på storyn är uppenbar för läsaren ca 150 sidor innan utredargruppen kommer på den - det kan jag känna är lite tråkigt. Hundrafemtio sidor av: "Meh VARFÖÖÖÖR??? Vad är motivet??? Vi fattar inget!!!" är lite i mastigaste laget.

Dock tror jag mycket gott om nästa "del" av Ohlsson, Tusenskönor. Den ligger där hemma på byrån, jag måste bara vila mig lite från allt elände och läser just nu De Vigan - Underjordiska timmar. Den är faktiskt tokigt bra, subtil, suggestiv och hisnande i sina beskrivningar av det mänskliga. För övrigt: spana gärna in Sekwa Förlag! De ger ut modern fransk litteratur på svenska och har i mitt tycke en imponerande utgivning. Av det jag har läst har jag inte blivit besviken en enda gång.

Mudbound - Hillary Jordan

Wow - vilken bok! Den, som på svenska heter Mississippi, utspelar sig just där - i djupaste Södern strax efter andra världskrigets slut. Man får följa flera olika karaktärers resa genom bomullsplantagernas själadödande arbete, den öppna fientligheten mellan vita och svarta, hur tradition och vardag skapar och formar människor  - och vad som händer när sådana ramar ifrågasätts. Jag läste den på engelska, så jag vet inte hur översättningen är (säkert bra). Jag gillar speciellt att de olika karaktärernas "röster" ges egna kapitel, vilket ger läsaren möjlighet att läsa en händelse från flera håll.

Jordan berättar på ett lågmält, suggestivt sugande sätt som gör det näst intill omöjligt att lägga ifrån sig boken. Välskrivet och väl berättat. Eftersom jag nyligen läste Niceville , som till viss del behandlar samma ämne, är det svårt att inte jämföra de båda böckerna. Den största skillnaden i mitt tycke, är berättarstilen. I Niceville skrattade jag och grät jag och levde mig in i karaktärerna på ett sätt som jag inte gör i Mudbound. Jordans berättarstil är ren, osentimental och inte desto mindre kraftfull. Hon får det att hisna i magen av fasa och oro på sina ställen, men därvid stannar det. Väl avvägt av henne, tycker jag.

Ganska trevligt ändå

Jag håller på att läsa Amanda Hellbergs - Döden på en blek häst. Det är en ungdomsspänningsroman, ett långt ord men en ganska rättvisande beskrivning. På väg mot slutet av den i ett rasande tempo kan  jag konstatera att den är välskriven och själva storyn är riktigt bra, men kanske misslyckas den lite i sitt värv att vara spökhistoria. Jag blir liksom inte ens rädd. Det är spöken, syner, kalla kårar som ringlar sig längs huvudpersonens rygg i sida efter sida, men jag känner: Nej. Det är inte läskigt. Själva beskrivandet av (SPOILERVARNING!!) spöken av döda kvinnor i badkar med gråvitt vatten och avbrutna naglar känns liksom på nåt sätt för explicit (och långt) för att bli otäckt. Eller så är det jag som är konstig och inte har förstånd att bli rädd. Nån som faktiskt kan skrämma mig, och det rejält, är John Ajvide Lindqvist*. Ojojoj. Läste både Låt den rätte komma in och Hanteringen av odöda med andan i halsen och pulsen långt över 100 slag per minut. För att inte tala om Pappersväggar.

Så. Tillbaka till Amanda Hellberg. Det är en klart läsvärd bok, men det vore intressant att diskutera hur vissa läsare kan finna den "nervkittlande" och "mycket obehaglig" (Citat från Helsingborgs Dagblad), och jag tydligen inte fatta grejen alls.

*Denna karl har tydligen just kommit ut med en barnbok. Är det nån mer än jag som känner lite eeehh... ok? En ickeläskig mysig barnbok av Ajvide Lindqvist? Hur går det till?

Dorothy Koomson

Det finns många sorters favoritförfattare. Författare som av olika anledningar fått en särskild plats i ens hjärta - eller hjärna.

Dorothy Koomson är en av mina absoluta favoriter. Helt klart en författare som slagit sig in på Mallas topp-tio. 'My Best Friend's Girl' var den första av hennes böcker som jag läste. Jag minns inte hur jag hittade den, men efter bara ett par sidor var jag fast. Och där satt jag med kinderna våta av tårar. Hon skriver om relationer och händelser i en vardag där allt ställs på ända. Hon skriver om sånt som bara händer "andra", inte mig. Hon skriver på ett sätt som får mig att hålla hårdare i mina nära och kära, att ibland oroa mig lite mer (kanske för mycket) - men framför allt får hennes böcker mig att känna extra tacksamhet för allt det underbara jag har.

Nu har jag precis läst hennes senaste roman 'The Rose Petal Beach', och den var lika bra som de tidigare. Jag föredrar att läsa hennes böcker på engelska även om flera av dem finns på svenska. Man får ju vänta så väldigt länge när det kommer en ny bok om man också ska vänta på att den översätts. Och så inbillar jag mig att det försvinner en del kvalitet i översättningen...

Jag tycker såklart att ni ska läsa alla Koomsons böcker, men om ni bara ska läsa en så föreslår jag att ni väljer just 'My Best Friend's Girl'. Ni har så bra läsning framför er. Lyckliga ni.

 

 

Som på nålar

På onsdag, då kommer den. Bokbussen. Som stannar utanför mitt hus. Fylld av äventyr och skratt, en snäll bibliotekarie och en hel trave med reserverade böcker till mig. Som om inte det vore nog - idag fick jag avisering att Adlibris har skickat böckerna jag har beställt! Alltså - det kommer råda total bokbonanza hela nästa vecka!

Men nu till problemet (dagens i-lands-): VAD LÄSA I HELGEN?? Jag lade ju Anna Jansson åt sidan, så nu vet jag inte vad jag ska hitta på. Boken måste ju hinna ta slut innan leveransen av nyheter kommer på tisdag/onsdag, tänker jag. (Ja, jag är en bokslampa. Jag kan inte hålla fingrarna i styr när det kommer Nya Böcker in i huset. Då "glömmer jag bort" att jag redan läste nåt annat.) Tips mottages tacksamt! Kom ihåg - kort nog (eller bra nog) att en småbarnsmamma kan plöja den på max tre dagar. Ok? Ok.

En liten uppfräschning

Det kändes som att det var dags att uppdatera utseendet på bloggen! Jag och Malin har, efter att ha surfat runt på andra bokbloggar (Vad många det finns! Och vad kul det är att läsa!) kommit på att vi ville ha våra egna bilder (såklart) i layouten, och kommer att turas om att göra headern. Just nu är det Sveriges okrönta deckardrottning (vem sa att man måste skriva en för att vara det??) Malin som har bidragit med sina bilder från sin vardag. Nästa gång blir det nåt helt annat.

Nu får det väl ändå vara nog?

Ja, jag tänkte ju att jag skulle ge mig i kast med deckargenren. Igen. Jag läser ju mest annat, så det kändes som att det skulle vara dags att ge dem en ärlig chans igen, Nordic Noir och allt det där. Så när bibliotekarien stack Anna Jansson - Först när givaren är död i händerna på mig så tänkte jag att nu, NU BLIR DET BRA.

Jag kan nu, efter att ha läst bara 130 sidor känna att just det här inte är för mig. Vildsint bittra Gotlandstanter, småaktigt skvallrande grannar, gamla oförrätter och konspirationsteorier högt och lågt. Det är ganska välskrivet, det får jag ge Jansson, men jag gillar inte hur hon riktigt gottar sig i hur människor är attans gemena mot varandra.

Jag vet inte om det är för att jag själv bor i en liten by som jag blir så illa berörd - kan människor verkligen tänka såhär jävliga saker om varandra? Prata så illa bakom ryggen på grannen? Boken lämnar mig svagt illamående och fylld av tvivel på mänskligheten. Är folk såhär småaktiga? Verkligen? 130 sidor in har ALLA karaktärer 1: en mörk hemlighet 2: agg mot någon annan karaktär. Samt att tre redan har strukit med pga 1 och 2. Jag blir less. Kom igen - det MÅSTE finnas nåt bättre i den här genren, visst?

att hitta lästid i vardagen

En hektisk dag på jobbet. Förbi Ica på vägen hem. Hämta dotter och dra iväg på innebandyträning. Hemma strax efter kl 20 och DÅ ska det stekas pannkakor, idrottsdag imorgon minsann. Ja vad gör man? Om det inte finns tid att sitta ner med boken i soffan en stund så får väl boken hänga med ut i köket. Vem har sagt att man inte kan kombinera matlagning, läsning och kaffe? Ingen? Nej jag tänkte väl det! :)