Jag har en särskild plats i hjärtat för tanter. Du vet, tanter av den där riktiga sorten, med beige kappa, ordentlig handväska och plisserad kjol som slutar mitt på vaden. Som har en glimt i ögonen och världens varmaste famn. Såna tanter. Igår plockar jag upp Fatima Bremmers "De sista tanterna" på biblioteket och sträckläste den från pärm till pärm under eftermiddagen och kvällen. Det är en riktigt fin liten bok, ett reportage om tanten och hur hon är formad av sin samtid och varför hon inte finns i senare generationer. Jag skulle säga att den här boken är ett intressant tidsdokument över en grupp starka och kloka kvinnor, en speciell sort rejäla och ordentliga damer som var och är fantastiskt trygga i sig själva på ett sätt som (i mitt tycke) är sällsynt idag. Det är inspirerande och eftertänksam läsning, och mer än en gång går tankarna till min egen mormor. Hon var född 1910 och skulle nog ha en del gemensamt med damerna i boken - en samling finurliga, varma, kloka och glada kvinnor.
