Visar inlägg med etikett skräck. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett skräck. Visa alla inlägg

onsdag 7 november 2012

vid Ajvides köksbord

Jag skulle vilja vara en liten fluga på väggen hemma hos herr och fru Ajvide Lindqvist - tänk att få lyssna till deras samtal vid köksbordet. Mia och John. När jag funderar och försöker föreställa mig hur det kan låta så blir jag nästan lite rädd, tänker mig att de sitter där på varsin sida av bordet och gör sitt allra yttersta för att skrämma upp varandra.

De böcker av John Ajvide Lindqvist som jag läst har alla krupit under huden på ett eller annat sätt, 'Låt den rätte komma in', 'Människohamn' och 'Lilla stjärna'. Läskiga, overkliga och mycket välskrivna handlar de ofta om sådant jag egentligen inte tror på - men han lurar mig och jag kommer gång på gång på mig själv med att svälja historierna hela. Med hull och hår. Vansinnigt bra böcker!

Mia Ajvides bok 'Mannen som föll i glömska' är också fantastisk - jag älskar den! Lugn och stillsamt berättad framkallar den likväl rysningar. Något så hemskt som att bli bortglömd av alla beskrivs och förklaras enkelt utan vare sig höjd röst eller hysteri. 'Mannen som föll i glömska' är en väl berättad historia, lite underlig men jag sväljer även detta. Och vem kan motstå en författare som citerar Beatles och 'The long and winding road'...? Inte jag!
 

onsdag 10 oktober 2012

Ganska trevligt ändå

Jag håller på att läsa Amanda Hellbergs - Döden på en blek häst. Det är en ungdomsspänningsroman, ett långt ord men en ganska rättvisande beskrivning. På väg mot slutet av den i ett rasande tempo kan  jag konstatera att den är välskriven och själva storyn är riktigt bra, men kanske misslyckas den lite i sitt värv att vara spökhistoria. Jag blir liksom inte ens rädd. Det är spöken, syner, kalla kårar som ringlar sig längs huvudpersonens rygg i sida efter sida, men jag känner: Nej. Det är inte läskigt. Själva beskrivandet av (SPOILERVARNING!!) spöken av döda kvinnor i badkar med gråvitt vatten och avbrutna naglar känns liksom på nåt sätt för explicit (och långt) för att bli otäckt. Eller så är det jag som är konstig och inte har förstånd att bli rädd. Nån som faktiskt kan skrämma mig, och det rejält, är John Ajvide Lindqvist*. Ojojoj. Läste både Låt den rätte komma in och Hanteringen av odöda med andan i halsen och pulsen långt över 100 slag per minut. För att inte tala om Pappersväggar.

Så. Tillbaka till Amanda Hellberg. Det är en klart läsvärd bok, men det vore intressant att diskutera hur vissa läsare kan finna den "nervkittlande" och "mycket obehaglig" (Citat från Helsingborgs Dagblad), och jag tydligen inte fatta grejen alls.

*Denna karl har tydligen just kommit ut med en barnbok. Är det nån mer än jag som känner lite eeehh... ok? En ickeläskig mysig barnbok av Ajvide Lindqvist? Hur går det till?