Visar inlägg med etikett deckare. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett deckare. Visa alla inlägg

onsdag 9 januari 2013

Sharp objects - Gillian Flynn

Gillian Flynns 'Sharp objects' är en annorlunda spänningsroman, en berättelse som kryper under huden på mig. Och lite mot min vilja blir jag märkligt berörd av huvudpersonen Camille, en ung reporter som för jobbets skull återvänder till sin hemstad. Där väntar ett mord, ett försvinnande och Camilles två småsystrar - den ena död, den andra oerhört provocerande. I hemstaden tvingas hon också möta sin familj och sina spöken. Camille snurrar runt sin egen axel i ett självdestruktivt beteende, och man kan tycka att hon har nog med problem med sig själv. Men som hungrig reporter jagar hon sitt scoop och hon dras allt djupare in småstadens intriger. Jag gillar den här boken väldigt mycket. Det är annorlunda och det är spännande - men det är också lite crazy och oväntat. Helt klart en ny favoritförfattare, på min bibliotekslista finns nu också Gillian Flynns böcker 'Dark places' och 'Gone girl'.
 
 

onsdag 26 december 2012

Sista jouren - Karin Wahlberg

En för mig ny svensk deckar-bekanting, Karin Wahlberg. 'Sista jouren' den första boken i en låååång serie av böcker om samma polis, och troligtvis också om samma läkare - med tanke på att det liksom "klickade" mellan just dessa två personer i slutet av boken... En ganska bra bok måste jag säga, med betoning på ganska. Svensk småstad, brott i sjukhusmiljö, ett brokigt gäng poliser. Men själva deckarnöten, njaa jag vet inte. Den känns alltför enkel. Och vägen till upplösningen, genom långa kapitel utan andningshål, är lite rörig. När det helt plötsligt tar slut vet jag inte riktigt hur vi kom dit. Ja till upplösningen alltså. Men ändå. Minst en till i serien måste jag läsa, jag vill gärna veta hur det ska gå för herr Polis och fröken Läkare.

tisdag 27 november 2012

sista Sarenbrant

Nej hörrni, det här var inget vidare. Jag läste ut Sofie Sarenbrants 'Vila i frid' för ett tag sedan, och har nu funderat lite på om det verkligen inte finns något gott att säga om den men - nej, helt ärligt, det här var inget vidare. Detta var den sista Sarenbrant jag läser. Konstigt, jag tyckte ju ändå ganska bra om hennes två tidigare böcker... Men nu blir det inga fler för mig. Så mycket böcker - så lite tid. Kvalitet är att föredra! Så det så.

söndag 28 oktober 2012

Rov + Vilseledd

Håll i er, jag har läst lite icke-svensk spänning! Två böcker som jag absolut kan rekommendera. 'Rov' av Sharon J Bolton och 'Vilseledd' av Linwood Barclay. Och om man jämför dessa båda böcker så är de faktiskt lite lika - men på samma gång helt olika. Gemensamt är att inget är vad det verkar, man får hela tiden ny information som gör att man kastas hit och dit i handlingen. Men den ena är lite mjukare i sin berättarstil, och den andra lite kallare. Kvinnlig vs manlig författare kanske? Båda är välskrivna, vi snackar bra och spännande underhållning. Vilken tyckte jag bäst om? 'Rov' helt klart: Shetlandsöarna, en väv av myter och mörka hemligheter. Berättad med inlevelse och känsla. 'Vilseledd' är spännande på ett kyligare och mer sakligt vis. Men läs båda!

torsdag 25 oktober 2012

Askungar - Kristina Ohlsson

Det var ju det där med Deckargenren. Och att jag inte kunde ge mig i jakten på att hitta nåt i den genren som jag gillar. Och TADAAAA!! Jag tror ta mig tusan att Kristina Ohlsson har klarat det. Jag gillar Askungar, som är hennes debut. Den är hyfsat välskriven, det är en intressant story och det är kul (om än väldigt stereotypa) karaktärer. Jag kan tycka att hon kan bli lite tjatig i att driva hem poängen i de olika karaktärernas personligheter, de blir lätt lite karikatyrartade. Och att själva "twisten" på storyn är uppenbar för läsaren ca 150 sidor innan utredargruppen kommer på den - det kan jag känna är lite tråkigt. Hundrafemtio sidor av: "Meh VARFÖÖÖÖR??? Vad är motivet??? Vi fattar inget!!!" är lite i mastigaste laget.

Dock tror jag mycket gott om nästa "del" av Ohlsson, Tusenskönor. Den ligger där hemma på byrån, jag måste bara vila mig lite från allt elände och läser just nu De Vigan - Underjordiska timmar. Den är faktiskt tokigt bra, subtil, suggestiv och hisnande i sina beskrivningar av det mänskliga. För övrigt: spana gärna in Sekwa Förlag! De ger ut modern fransk litteratur på svenska och har i mitt tycke en imponerande utgivning. Av det jag har läst har jag inte blivit besviken en enda gång.

onsdag 10 oktober 2012

Ganska trevligt ändå

Jag håller på att läsa Amanda Hellbergs - Döden på en blek häst. Det är en ungdomsspänningsroman, ett långt ord men en ganska rättvisande beskrivning. På väg mot slutet av den i ett rasande tempo kan  jag konstatera att den är välskriven och själva storyn är riktigt bra, men kanske misslyckas den lite i sitt värv att vara spökhistoria. Jag blir liksom inte ens rädd. Det är spöken, syner, kalla kårar som ringlar sig längs huvudpersonens rygg i sida efter sida, men jag känner: Nej. Det är inte läskigt. Själva beskrivandet av (SPOILERVARNING!!) spöken av döda kvinnor i badkar med gråvitt vatten och avbrutna naglar känns liksom på nåt sätt för explicit (och långt) för att bli otäckt. Eller så är det jag som är konstig och inte har förstånd att bli rädd. Nån som faktiskt kan skrämma mig, och det rejält, är John Ajvide Lindqvist*. Ojojoj. Läste både Låt den rätte komma in och Hanteringen av odöda med andan i halsen och pulsen långt över 100 slag per minut. För att inte tala om Pappersväggar.

Så. Tillbaka till Amanda Hellberg. Det är en klart läsvärd bok, men det vore intressant att diskutera hur vissa läsare kan finna den "nervkittlande" och "mycket obehaglig" (Citat från Helsingborgs Dagblad), och jag tydligen inte fatta grejen alls.

*Denna karl har tydligen just kommit ut med en barnbok. Är det nån mer än jag som känner lite eeehh... ok? En ickeläskig mysig barnbok av Ajvide Lindqvist? Hur går det till?

onsdag 3 oktober 2012

Nu får det väl ändå vara nog?

Ja, jag tänkte ju att jag skulle ge mig i kast med deckargenren. Igen. Jag läser ju mest annat, så det kändes som att det skulle vara dags att ge dem en ärlig chans igen, Nordic Noir och allt det där. Så när bibliotekarien stack Anna Jansson - Först när givaren är död i händerna på mig så tänkte jag att nu, NU BLIR DET BRA.

Jag kan nu, efter att ha läst bara 130 sidor känna att just det här inte är för mig. Vildsint bittra Gotlandstanter, småaktigt skvallrande grannar, gamla oförrätter och konspirationsteorier högt och lågt. Det är ganska välskrivet, det får jag ge Jansson, men jag gillar inte hur hon riktigt gottar sig i hur människor är attans gemena mot varandra.

Jag vet inte om det är för att jag själv bor i en liten by som jag blir så illa berörd - kan människor verkligen tänka såhär jävliga saker om varandra? Prata så illa bakom ryggen på grannen? Boken lämnar mig svagt illamående och fylld av tvivel på mänskligheten. Är folk såhär småaktiga? Verkligen? 130 sidor in har ALLA karaktärer 1: en mörk hemlighet 2: agg mot någon annan karaktär. Samt att tre redan har strukit med pga 1 och 2. Jag blir less. Kom igen - det MÅSTE finnas nåt bättre i den här genren, visst?

tisdag 25 september 2012

snabbläst

Efter att ha läst ut 'Fifty shades of Grey' behövde jag stabilisera med en svensk deckare. Och det passade alldeles utmärkt med Mari Jungstedts 'Den sista akten' - precis hemlånad från bibblan. Knutas & Gotland. En rak, välberättad deckargåta. Utläst på en lördag. Jag gillar det enkla och snabblästa. Ibland är det exakt vad man behöver.

måndag 17 september 2012

Jo Nesbø - Gengångare

Får en författare göra vad som helst mot eller med sina litterära figurer? Finns det inte några oskrivna regler eller ramar som bestämmer över sånt som absolut inte får hända? Alltså, jag bara undrar. Jag bara undrar.

Jag har nyligen läst 'Gengångare' av Jo Nesbø - vilken bra bok. Nesbø är verkligen grym! Och Harry Hole... en underbar, tvivelaktig hjälte. Harry är tillbaka i Oslo efter att ha tillbringat flera år utomlands, tillbaka för att ta reda på om Oleg verkligen kan vara skyldig till det mord han sitter anhållen för. Personligt engagerad ramlar han allt djupare in i droghandel och korruption. Nesbø berättar med ett driv som gör att jag omöjligt kunde lägga boken åt sidan.
 
 
På tal om Nesbø, igår morse när jag var ute och promenerade så lyssnade jag på hans P1-sommarprat från juni i år. Inte nog med att han skriver bra - han pratar bra också, mycket behaglig och rolig att lyssna på. Och så skriver han musik, nästa grej blir att lyssna lite på Diderre.
 
Men jag undrar igen, borde det inte finnas regler? Jag menar - vad som helst kan ju hända. Och gör det också...

söndag 9 september 2012

svensk spänning

De senaste åren har jag läst en hel del svenska författare, och då främst de som skriver deckare och spänningsromaner... Visst har det väl ramlat igenom en och annan "vanlig" roman också, men man skulle nog kunna säga att jag har snöat in på svensk spänning. En bred genre som såklart innehåller varierande kvalitet. Jag är dock ganska lättflörtad och gillar det mesta jag läser. Och när det gäller just spänning så vill jag ha underhållning för stunden, tillfällig flykt till en värld så långt från min egen vardag som möjligt. Då är den litterära nivån är inte lika viktig. Men självklart, det kan ju inte vara hur tunt som helst - då tröttnar även jag. (I mitt tycke finns det nog en och annan "deckardrottning" som gjort sitt inom genren och borde gå vidare, jobba mot nya mål liksom. Men så kan jag ju också välja att inte läsa just dessa böcker. Inga namn...)

Senast läst är 'Paradisoffer' av Kristina Ohlsson, bok nummer fyra om Fredrika Bergman. Ett svenskt flygkapningsdrama med touch av terrorism. Polis, regering och Säpo - alla höjdare är med och rör runt i soppan. Men det är bra, jag gillar Ohlsson och hennes särskilda känsla för udda situationer. Men kanske att jag var mer imponerad av hennes fantasifulla och komplicerade intriger i de tre första böckerna...

Annars, om jag kollar in högen av läst svensk spänning så hittar jag såklart favoriterna Mons Kallentoft, Eriksson & Axlander-Sundquist och Carin Gerhardsen. Men också Lars Kepler och Arne Dahl. Buthler/Öhrlund och Grebe/Träff. Elias Palm. Johan Theorin. Listan är hur lång som helst och ni kan ju bara tänka er höjden på högen... Underbara härlig författare - och såå mycket skön verklighetsflykt. :) I like svensk spänning!

söndag 2 september 2012

Sankta Psyko - Johan Theorin

Malin:
Johan Theorin levererar. Boken är inte alls lik han tidigare böcker som utspelat sig på Öland. 'Sankta Psyko' är obehaglig på ett helt annat sätt, det kryper i kroppen när man läser. Och när det är barn inblandade blir det alltid extra otäckt. Kombinationen ung ambitiös förskollärare och sluten anstalt för psykiskt sjuka våldsbrottslingar är en skrämmande början på boken. Och än värre blir det. När man börjar förstå. Och ändå, på något sätt så känner jag för Jan och hans Rami...

Anna:
Ja, minst sagt obehagligt. Jag vet inte om det beror på att det är ett dagis involverat (och jag just håller på att skola in barn på dagis), eller om det är den ständigt närvarande galenskapen som gör det. Jag gillade den här bättre än Ölands-böckerna (även om jag sträckläste Nattfåk med andan i halsen, den var väldigt bra), men Sankta Psyko är liksom som en blandning av Theorin när han är som bäst mixat med lite John Ajvide-Lindqvist, minus övernaturlighen. Gastkramande, är ett klart lämpligt ord. 

fredag 24 augusti 2012

ytterligare två Kallentoft

Den senaste veckan har jag läst del tre och fyra i Mons Kallentofts serie om poliskommissarie Malin Fors, 'Höstoffer' och 'Vårlik'. Efter bok nummer två, 'Sommardöden', var jag ganska less på denna eländiga människa, men min man (som läst alla böckerna) sa till mig att inte ge upp: "du ska i alla fall läsa den tredje delen också". Och det gjorde jag. Och nu är jag fast. Jag älskar Kallentofts språk! Och hans sätt att berätta, hur man emellanåt får en viskning från offren och kanske en tanke från förövaren. Malin Fors fortsätter att slåss mot sina demoner, hon är fast i ett missbruk där både familj och arbete tar stryk. Jag har på nära håll sett vad alkoholism kan göra med en person och hans/hennes familj, och kanske är det just den erfarenheten som gör att jag blir så illa berörd... Men på samma gång är Kallentofts böcker både underhållande och spännande, mycket välskrivna - och jag säger det igen. Jag älskar hans språk!
 

torsdag 9 augusti 2012

Ares tecken - Buthler/Öhrlund

Ännu en bra kriminalroman av Dan Buthler och Dag Öhrlund - ännu ett tufft fall för kommissarie Jacob Colt och hans gäng. Precis som när jag läst Buthler/Öhrlund innan så dras jag in i historien. Det är spännande och skrämmande och jag kan omöjligt lägga boken ifrån mig.

Jag har läst alla Buthler/Öhrlund med stor behållning och i mitt tycke är 'En nästan vanlig man' och 'Grannen' läsning utöver det vanliga i genren spänning. 'Ares tecken' är mer likt en vanlig deckare, i stil med 'Mord.net' och 'Förlåt min vrede'.

Har ni inte testat Buthler/Öhrlund ännu så tycker jag helt klart att det är dags. Men läs böckerna i rätt följd. Och till min stora glädje hittade jag precis två nya Buthler/Öhrlund på Bokus...

fredag 20 juli 2012

Viveca Sten - I natt är du död

Fjärde boken i serien om Sandhamn, välskrivna kriminalromaner av Viveca Sten. Det är ganska länge sedan jag läste de tre första böckerna ('I de lugnaste vatten', 'I den innersta kretsen' och 'I grunden utan skuld') men jag har ändå inga problem att komma ihåg Stens personer och deras relationer. När jag börjar läsa 'I natt är du död' minns jag direkt vänskapen mellan kriminalinspektör Thomas Andreasson och juristen Nora Linde, jag minns också deras respektive hemförhållanden som i berättelsen spelar stor roll. Det är en mycket spännande kriminalroman jag precis har läst - allt visar sig leda tillbaka till en militärbas på Korsö, till en grupp soldater som utbildades där i slutet av 70-talet. Man spekulerar och undrar över samband hela vägen fram till bokens upplösning. Detta är en riktig bladvändare, och jag kunde inte lägga den ifrån mig...

tisdag 17 juli 2012

Sommardöden - Mons Kallentoft

Kriminalinspektör Malin Fors är faktiskt en ganska tragisk figur. Hon är ensam, dricker för mycket och söker tröst (läs sex) hos en journalist som nog egentligen mest söker inside information. Jag tycker om 'Sommardöden' därför att själva krim-plotten är välskriven och spännande. Att man får "höra" offrens röster berätta och ge ledtrådar ger en annan dimension till berättelsen. Men poliserna är sådär. Första boken 'Midvinterblod' var bättre. Den här är ok. Min man säger 'men du ska nog ändå läsa den tredje boken också', och det ska jag självklart göra. Men inte nu med en gång...

En omskakande berättelse om övergrepp, förtvivlad kärlek och djupaste hat - så säger bokens baksida. Och det stämmer bra.

tisdag 10 juli 2012

Victoria Bergmans svaghet

Jerker Eriksson och Håkan Axlander-Sundquist har skrivit tre otroligt bra böcker. Spännande och annorlunda, utmanande böcker. När jag nu precis har läst ut den tredje delen 'Pythians anvisningar' tänker jag att med facit i hand så vill jag läsa alla tre böckerna igen. Igen! Det var så mycket som fick sin förklaring och allt föll liksom på plats i den sista boken - sådant som man undrat och inte riktigt förstått innan. Men det är klart, om man vetat i början vad man vet nu... hade böckerna då varit lika bra och spännande? Antagligen inte. :)

Parallellt med psykologiska irrfärder och dubbla personligheter pågår flera mordutredningar. Finns det ett samband? Den som läser får veta...

Starka och samtidigt sårbara kvinnliga huvudpersoner; psykolog, polis och offer. Mystiken tätnar i den tredje boken och det visar sig att inget är vad det verkat. Jag älskar att bli underhållen och nästan lurad på det här sättet, berättelsen virvlar och svänger - grymt bra!

Del 1 heter 'Kråkflickan' och del 2 'Hungerelden'. Läs hela trilogin, snälla - gör det bara!

onsdag 27 juni 2012

Helgonet - Carin Gerhardsen

Hon gör det igen. Och den här gången är det ännu bättre. Den fjärde boken om Hammarbypoliserna sträckläser jag, 'Helgonet' är omöjlig att lägga ifrån sig. Inget är vad det verkar och en sedan länge begravd hemlighet avslöjas till slut. Mer fasansfull än vad man kunnat föreställa sig. Ett par nya poliser dyker upp i gänget och kompletterar gruppen på ett bra sätt, dock inte helt utan komplikationer. Utsatta barn och invecklade familjeförhållanden. Parallellt med utredning och polisarbete pågår interna konflikter och återkopplingarna till tidigare böcker är många, jag är glad att jag läser dem i rätt ordning.

lördag 23 juni 2012

Ninni Schulman - Pojken som slutade gråta

En pyroman härjar i Hagfors. Vad är sambandet? Finns det några gemensamma nämnare? Småstadsrelationer och problem, alla vet allt om alla. Eller gör de verkligen det? En fristående uppföljare till 'Flickan med snö i håret', samma huvudpersoner. Det dröjer en liten bit in i boken innan jag minns, vem som är vem och vad de har för historier i bagaget. Ganska spännande, hyfsat välskriven. Men jag tyckte nog faktiskt bättre om hennes första bok... den här sticker inte ut, men visst är det bra tidsfördriv och bra underhållning.

onsdag 13 juni 2012

Hammarbyserien

Carin Gerhardsens böcker om Hammarypoliserna är riktigt bra. Verkligen riktigt bra. 'Pepparkakshuset'. 'Mamma, pappa, barn'. 'Vyssan lull'. Jag har läst de tre första böckerna i Hammarbyserien och jag är imponerad. När det gäller deckare med återkommande polisgäng blir det ju lätt så att de olika poliserna "typas", att det liksom finns en av varje sort på avdelningen. Någon som är lite yngre och grön, någon äldre och mer erfaren. Kanske en skämtare och en buttergubbe. Givetvis en kvinna. En förstående chef. Ja, ni vet. Och på sätt och vis är det samma sak här, men grejen är att det inte känns så. Det känns inte alls så där typigt och tillrättalagt. Gerhardsens poliser känns äkta. De begår misstag och är mänskliga, de råkar ut för saker i sina respektive privatliv som inte alls passar ihop med den bild av polisen man brukar träffa på i liknande deckare.

De fall som utreds i böckerna är otäcka och har ofta koppling till familj/barn. Men allt är också mycket välskrivet och genomtänkt, utgången på intet sätt förutsägbar. Emellanåt tror man såklart att man har genomskådat Gerhardsens plan, men då vrids det hela i en ny riktigt och man får tänka om. Att böckerna dessutom är spännande och omöjliga att lägga ifrån sig - det gör ju bara det hela ännu bättre. Snart dags att läsa Carin Gerhardsen nummer 4: 'Helgonet'. Det ser jag fram emot!

torsdag 7 juni 2012

I stället för dig - Sofie Sarenbrant

Först fick jag ett tips, läs den här: 'Vecka 36'. Och så lånade jag den på biblioteket. Sedan fick jag ett meddelande, den var inget vidare, har du inte börjat läsa så hoppa över. Men den låg redan hemma i min lånehög med böcker så jag läste den ändå. :) Och visst, jag måste erkänna, det är ju ingen tio-i-topp-bok, men den är helt klart spännande. Jag sträckläste. Enkel och lättsläst underhållning. Lite läskig. Särskilt om man är mamma...

Och jag gillar att läsa serier, böcker som följer upp, återkopplar och handlar om samma personer. Man vill ju lära känna dem ordentligt eller hur? Det finns en fortsättning på 'Vecka 36'. 'I stället för dig', och den har jag precis läst ut. Lika snabbt och lätt som den första.


Betyget för båda böckerna blir ändå godkänt, bra men inte fantastiskt. Såg på Bokus att Sofie Sarenbrant skrivit ytterligare en bok, 'Vila i frid'. Och ja, jag vill läsa den också! :)