Jag håller på att läsa Amanda Hellbergs - Döden på en blek häst. Det är en ungdomsspänningsroman, ett långt ord men en ganska rättvisande beskrivning. På väg mot slutet av den i ett rasande tempo kan jag konstatera att den är välskriven och själva storyn är riktigt bra, men kanske misslyckas den lite i sitt värv att vara spökhistoria. Jag blir liksom inte ens rädd. Det är spöken, syner, kalla kårar som ringlar sig längs huvudpersonens rygg i sida efter sida, men jag känner: Nej. Det är inte läskigt. Själva beskrivandet av (SPOILERVARNING!!) spöken av döda kvinnor i badkar med gråvitt vatten och avbrutna naglar känns liksom på nåt sätt för explicit (och långt) för att bli otäckt. Eller så är det jag som är konstig och inte har förstånd att bli rädd. Nån som faktiskt kan skrämma mig, och det rejält, är John Ajvide Lindqvist*. Ojojoj. Läste både Låt den rätte komma in och Hanteringen av odöda med andan i halsen och pulsen långt över 100 slag per minut. För att inte tala om Pappersväggar.
Så. Tillbaka till Amanda Hellberg. Det är en klart läsvärd bok, men det vore intressant att diskutera hur vissa läsare kan finna den "nervkittlande" och "mycket obehaglig" (Citat från Helsingborgs Dagblad), och jag tydligen inte fatta grejen alls.
*Denna karl har tydligen just kommit ut med en barnbok. Är det nån mer än jag som känner lite eeehh... ok? En ickeläskig mysig barnbok av Ajvide Lindqvist? Hur går det till?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar