Ja, jag tänkte ju att jag skulle ge mig i kast med deckargenren. Igen. Jag läser ju mest annat, så det kändes som att det skulle vara dags att ge dem en ärlig chans igen, Nordic Noir och allt det där. Så när bibliotekarien stack Anna Jansson - Först när givaren är död i händerna på mig så tänkte jag att nu, NU BLIR DET BRA.
Jag kan nu, efter att ha läst bara 130 sidor känna att just det här inte är för mig. Vildsint bittra Gotlandstanter, småaktigt skvallrande grannar, gamla oförrätter och konspirationsteorier högt och lågt. Det är ganska välskrivet, det får jag ge Jansson, men jag gillar inte hur hon riktigt gottar sig i hur människor är attans gemena mot varandra.
Jag vet inte om det är för att jag själv bor i en liten by som jag blir så illa berörd - kan människor verkligen tänka såhär jävliga saker om varandra? Prata så illa bakom ryggen på grannen? Boken lämnar mig svagt illamående och fylld av tvivel på mänskligheten. Är folk såhär småaktiga? Verkligen? 130 sidor in har ALLA karaktärer 1: en mörk hemlighet 2: agg mot någon annan karaktär. Samt att tre redan har strukit med pga 1 och 2. Jag blir less. Kom igen - det MÅSTE finnas nåt bättre i den här genren, visst?
Anna - ge inte upp! Det finns sååå många bra deckare som väntar på dig! (men det är oftast inga snälla böcker...)
SvaraRadera