sista Sarenbrant

Nej hörrni, det här var inget vidare. Jag läste ut Sofie Sarenbrants 'Vila i frid' för ett tag sedan, och har nu funderat lite på om det verkligen inte finns något gott att säga om den men - nej, helt ärligt, det här var inget vidare. Detta var den sista Sarenbrant jag läser. Konstigt, jag tyckte ju ändå ganska bra om hennes två tidigare böcker... Men nu blir det inga fler för mig. Så mycket böcker - så lite tid. Kvalitet är att föredra! Så det så.

Tålamodet

Just nu är det lite upp och ner med läsandet. Jag är jättesugen på att läsa, men när jag väl sätter mig med en bok blir jag otålig och vill bli klar så att jag kan börja på nästa. Friskt? Nja, sådär. Jag har i alla fall just läst ut The Astonishing Life of Octavian Nothing av M. T. Anderson. Det är en intressant liten sak som berättar en historia genom en samling gamla manuskript, brev och vetenskapliga iakttagelser. Det hela utspelar sig i Boston, Massachusetts i slutet av 1700-talet. Mitt i naturfilosofernas guldålder, när man ständigt strävade efter att genom experiment försöka fastställa hur världen fungerade. Så även på The College of Lucidity, där Octavian bor tillsammans med sin mamma. Genom Octavians till en början ganska naiva berättelse ser man ganska snabbt den egentliga berättelsen, varför och hur mor och barn har hamnat i Boston, och varför de är kvar där.

En sugande, bitvis mycket obehaglig berättelse som jag inte riktigt vet om jag tyckte om egentligen. Den här boken är tänkt som första delen av en trilogi, vilket förklarar varför jag tyckte att boken tappade styrfart i sista halvan - den är ju tänkt att fortsätta.

vid Ajvides köksbord

Jag skulle vilja vara en liten fluga på väggen hemma hos herr och fru Ajvide Lindqvist - tänk att få lyssna till deras samtal vid köksbordet. Mia och John. När jag funderar och försöker föreställa mig hur det kan låta så blir jag nästan lite rädd, tänker mig att de sitter där på varsin sida av bordet och gör sitt allra yttersta för att skrämma upp varandra.

De böcker av John Ajvide Lindqvist som jag läst har alla krupit under huden på ett eller annat sätt, 'Låt den rätte komma in', 'Människohamn' och 'Lilla stjärna'. Läskiga, overkliga och mycket välskrivna handlar de ofta om sådant jag egentligen inte tror på - men han lurar mig och jag kommer gång på gång på mig själv med att svälja historierna hela. Med hull och hår. Vansinnigt bra böcker!

Mia Ajvides bok 'Mannen som föll i glömska' är också fantastisk - jag älskar den! Lugn och stillsamt berättad framkallar den likväl rysningar. Något så hemskt som att bli bortglömd av alla beskrivs och förklaras enkelt utan vare sig höjd röst eller hysteri. 'Mannen som föll i glömska' är en väl berättad historia, lite underlig men jag sväljer även detta. Och vem kan motstå en författare som citerar Beatles och 'The long and winding road'...? Inte jag!

 

Rov + Vilseledd

Håll i er, jag har läst lite icke-svensk spänning! Två böcker som jag absolut kan rekommendera. 'Rov' av Sharon J Bolton och 'Vilseledd' av Linwood Barclay. Och om man jämför dessa båda böcker så är de faktiskt lite lika - men på samma gång helt olika. Gemensamt är att inget är vad det verkar, man får hela tiden ny information som gör att man kastas hit och dit i handlingen. Men den ena är lite mjukare i sin berättarstil, och den andra lite kallare. Kvinnlig vs manlig författare kanske? Båda är välskrivna, vi snackar bra och spännande underhållning. Vilken tyckte jag bäst om? 'Rov' helt klart: Shetlandsöarna, en väv av myter och mörka hemligheter. Berättad med inlevelse och känsla. 'Vilseledd' är spännande på ett kyligare och mer sakligt vis. Men läs båda!

Askungar - Kristina Ohlsson

Det var ju det där med Deckargenren. Och att jag inte kunde ge mig i jakten på att hitta nåt i den genren som jag gillar. Och TADAAAA!! Jag tror ta mig tusan att Kristina Ohlsson har klarat det. Jag gillar Askungar, som är hennes debut. Den är hyfsat välskriven, det är en intressant story och det är kul (om än väldigt stereotypa) karaktärer. Jag kan tycka att hon kan bli lite tjatig i att driva hem poängen i de olika karaktärernas personligheter, de blir lätt lite karikatyrartade. Och att själva "twisten" på storyn är uppenbar för läsaren ca 150 sidor innan utredargruppen kommer på den - det kan jag känna är lite tråkigt. Hundrafemtio sidor av: "Meh VARFÖÖÖÖR??? Vad är motivet??? Vi fattar inget!!!" är lite i mastigaste laget.

Dock tror jag mycket gott om nästa "del" av Ohlsson, Tusenskönor. Den ligger där hemma på byrån, jag måste bara vila mig lite från allt elände och läser just nu De Vigan - Underjordiska timmar. Den är faktiskt tokigt bra, subtil, suggestiv och hisnande i sina beskrivningar av det mänskliga. För övrigt: spana gärna in Sekwa Förlag! De ger ut modern fransk litteratur på svenska och har i mitt tycke en imponerande utgivning. Av det jag har läst har jag inte blivit besviken en enda gång.

Mudbound - Hillary Jordan

Wow - vilken bok! Den, som på svenska heter Mississippi, utspelar sig just där - i djupaste Södern strax efter andra världskrigets slut. Man får följa flera olika karaktärers resa genom bomullsplantagernas själadödande arbete, den öppna fientligheten mellan vita och svarta, hur tradition och vardag skapar och formar människor  - och vad som händer när sådana ramar ifrågasätts. Jag läste den på engelska, så jag vet inte hur översättningen är (säkert bra). Jag gillar speciellt att de olika karaktärernas "röster" ges egna kapitel, vilket ger läsaren möjlighet att läsa en händelse från flera håll.

Jordan berättar på ett lågmält, suggestivt sugande sätt som gör det näst intill omöjligt att lägga ifrån sig boken. Välskrivet och väl berättat. Eftersom jag nyligen läste Niceville , som till viss del behandlar samma ämne, är det svårt att inte jämföra de båda böckerna. Den största skillnaden i mitt tycke, är berättarstilen. I Niceville skrattade jag och grät jag och levde mig in i karaktärerna på ett sätt som jag inte gör i Mudbound. Jordans berättarstil är ren, osentimental och inte desto mindre kraftfull. Hon får det att hisna i magen av fasa och oro på sina ställen, men därvid stannar det. Väl avvägt av henne, tycker jag.

Ganska trevligt ändå

Jag håller på att läsa Amanda Hellbergs - Döden på en blek häst. Det är en ungdomsspänningsroman, ett långt ord men en ganska rättvisande beskrivning. På väg mot slutet av den i ett rasande tempo kan  jag konstatera att den är välskriven och själva storyn är riktigt bra, men kanske misslyckas den lite i sitt värv att vara spökhistoria. Jag blir liksom inte ens rädd. Det är spöken, syner, kalla kårar som ringlar sig längs huvudpersonens rygg i sida efter sida, men jag känner: Nej. Det är inte läskigt. Själva beskrivandet av (SPOILERVARNING!!) spöken av döda kvinnor i badkar med gråvitt vatten och avbrutna naglar känns liksom på nåt sätt för explicit (och långt) för att bli otäckt. Eller så är det jag som är konstig och inte har förstånd att bli rädd. Nån som faktiskt kan skrämma mig, och det rejält, är John Ajvide Lindqvist*. Ojojoj. Läste både Låt den rätte komma in och Hanteringen av odöda med andan i halsen och pulsen långt över 100 slag per minut. För att inte tala om Pappersväggar.

Så. Tillbaka till Amanda Hellberg. Det är en klart läsvärd bok, men det vore intressant att diskutera hur vissa läsare kan finna den "nervkittlande" och "mycket obehaglig" (Citat från Helsingborgs Dagblad), och jag tydligen inte fatta grejen alls.

*Denna karl har tydligen just kommit ut med en barnbok. Är det nån mer än jag som känner lite eeehh... ok? En ickeläskig mysig barnbok av Ajvide Lindqvist? Hur går det till?