När en bok är så bra att man aldrig vill läsa ut den. När man läser med andan i halsen och gråten stickande i näsan. När man blir vän (eller ovän) med personerna i boken... Då vet man att det är en bra bok - på riktigt. Och 'Själens osaliga längtan' är precis det. I mitt tycke. En bra bok på riktigt. Jag grät när den tog slut - både på grund av själva slutet där Audrey Niffenegger knyter ihop en smått galen och samtidigt fantastisk berättelse, men också av saknad. Den var ju slut! Jag önskar att jag inte hade läst den. För då hade jag haft den kvar... Vacker i sitt språk, varm och kall på samma gång. Spännande, känslosam och lite läskig. Kärlek och längtan, vänskap. Livet och döden, vad vet vi egentligen? På samma sätt som när jag läste Niffeneggers första bok 'Tidsresenärens hustru' så frågar jag mig - kan det vara sant? Kan det verkligen vara så? Och ja, jag känner mig lite lätt övertygad faktiskt. Varför inte?
Jag älskar den här boken - en härlig läsupplevelse. Måtte Audrey Niffenegger skriva fler böcker. Många fler. Men jag höjer ett varningens finger och ger följande råd: läs i köket och se till att ni har plats i frysen! (Följ länken så förstår ni...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar