Lagom ledsamt

Idag började jag på Julian Betters "Jag var barn i Gulag". En liten oansenlig bok som jag råkade ramla över på biblioteket igår. Det är svårt att inte sugas med i den lågmälda, återhållna berättarstilen, författarens försök att genom dokumentation och berättelser kartlägga föräldrarnas resa från Österrike till trettiotalets Sovjet, och vad som händer längs vägen. 

I våras läste jag Rosenberg - Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, och parallellerna är många redan några sidor in i Better. Månne är den senare lite svartare, lite mer konkret och saklig, men lika fullt är det en mans resa för att förstå det förflutna. Viktigt och svårt och bitvis ofattbart. 

läsplanering

Om ungefär en vecka ska jag resa bort, torsdag till söndag. En weekendresa. Och det kräver ju en del planering. Alltså, jag menar - just nu är jag 200 sidor in i Mons Kallentofts 'Den femte årstiden'. Cirka 260 sidor kvar. Beroende på hur den här helgen blir så kanske sidorna räcker till torsdag i nästa vecka, men jag tvivlar på det. Och efter denna Kallentoft-pocket (idealisk på resa btw) så har jag en hög med biblioteksböcker som väntar. Inbundna. Hur bra är det? Inte särskilt smart planerat av mig eller hur? Hur gör jag nu då? Läser fort och letar fram en annan pocket att ta med på resan? Läser långsamt och hoppas att den räcker både kommande vecka och över weekendresan? Struntar i eventuell övervikt som alltför många böcker i väskan kan innebära och packar ner både inbundna biblioteksböcker och extra pocketböcker "ifall att"? Torsdag till söndag är lång tid, det får nog bli en extra resväska med böcker. Att försöka ta det lite lugnt i läsningen av en alldeles särskilt bra bok är ju helt omöjligt! Eller - en crazy tanke - kanske, kanske ska kommande weekendresa inte ägnas åt läsning...

Ögonblicket - Douglas Kennedy

Ni känner mig, jag är en deckar-tjej. Det är inte ofta jag fängslas av romaner, inbillar jag mig i alla fall. (Kanske ändå, oftare än vad jag tror... eller?) Men med jämna mellanrum händer det, och då brukar jag ramla dit ordentligt. Som den här gången. Douglas Kennedy är en favorit sedan tidigare, 'Den andra kvinnan', 'Förändringens vindar', 'Den gåtfulle fotografen' och 'Ett alldeles särskilt förhållande' är några av hans böcker jag läst och tyckt väldigt mycket om. (Såg faktiskt att det fanns en som jag inte har läst: 'Lämna världen' så... hej bibblan here I come!)  

 

Just den här boken - 'Ögonblicket' - hörde jag om på radion för ett tag sedan. Och ni vet, det gäller att suga i sig alla boktips, stora som små. Av det jag hörde på radion förstod jag att det var en kärlekssaga man inte kunde lägga ifrån sig. Så lite tur i oturen var det kanske att jag blev sjuk precis när jag hade satte tänderna i den här boken... för jag kunde inte sluta läsa. Berättelsen om Thomas Nesbitt och Petra Dussmans möte i Berlin 1984 är passionerad och spännande. Vi vet alla att kärlek inte alltid är enkelt, men om man också ska blanda in politik - ja då kan det bli riktigt svårt. Kalla krigets Berlin, en delad stad. Öst och Väst. Stasi. CIA. Och så en hejdundrande förälskelse mitt i allt detta. Tummen upp om ni frågar mig. Jag älskade den här boken. Själva kärlekshistorien, som ju egentligen är hela boken, är en tillbakablick. I början av boken möter vi Thomas Nesbitt många år senare, när han levt ännu ett liv. Kärlek. Glädje och sorg. Våga tro och våga lita, men våga också vara ärlig. Våga ställa frågan och lyssna på det svar du får. Allt är inte vad det verkar. Man brukar säga att kärleken övervinner allt. Det gör den nästan... Men den kan göra det om man tillåter den.

 

When she woke - Hilary Jordan

Tänk dig att du blir arresterad, genomgår en rättegång, blir dömd och inlåst i en cell - och när du vaknar nästa morgon så är du röd. Inte lite solbrändsröd eller rosa på sina ställen, utan totalt knallröd på hela kroppen. Så börjar boken "When she woke", där huvudpersonen Hanna lever i en ultrakonservativ kristen framtidsvärld där hon av misstag blir gravid och genomgår en (högst olaglig) abort. Hennes brott är således mord, och straffet är att leva i sin vanliga miljö, men under ett antal år vara helt rödfärgad.

Det här är en intressant idé, hur reagerar vi som människor när dömda brottslingar är lätt igenkänningsbara på gatan? När en älskad vän, syster eller dotter plötsligt blir en "annan"? När blir vi så rädda för det "andra" att hatet och våldet kommer? Temat har utforskats av Hawthorne i "The Scarlet Letter" (kvinna i puritanskt samhälle är otrogen och dömd till att bära ett rött "A" på sina kläder för Adulterer), och det finns många andra exempel på hur den här typen av utskiljning och och märkning förändrar hur vi ser på på en människa. Jordan går inte på djupet med implikationerna av vi/de-tänket, men tillräckligt för att skapa en kall känsla i magen på mig. För obehagligt, det är det. Den här berättelsen är otroligt annorlunda gentemot hennes första "Mudbound" som jag skrev om här, men har samma kärva, lite återhållsamma berättarstil. Däremot tycker jag inte att When she woke har samma skrivardriv och självförtroende som Mudbound - emellanåt känns det som att Jordan tappar riktningen med sina karaktärer; som att hon har skapat sina personer, satt dem i en trasslig situation men inte är riktigt säker på vad hon ska göra med dem. Läsvärd, absolut, men ingen favorit.

Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken

Jag missade serien när den gick på tv, eller rättare sagt - jag missade första avsnittet och tänkte sedan att jag ville läsa böckerna innan jag såg filmerna. Dessvärre var det lång väntetid på bibblan (vad sägs om dryga 300 i kö före mig?) + att programmen bara var tillgängliga på SVTplay i 30 dagar. Men vid senaste biblioteksbesöket stod den bara där och det var fritt fram för mig att låna. "Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken" Jonas Gardell. Och nu har jag läst ut den. Två kvällar tog det. En fantastisk bok, en bok som berör men som emellanåt - på något konstigt sätt - också roar. Mycket Gardellig, man kan höra hans röst när man läser. Han visar tydligt sin ilska och sorg i berättelsen, men där finns också kärlek och värme. Jag grät inte som jag hört att många andra gjort när de läst den här boken, men jag höll andan. En viktig bok om ett 80-tal som stundtals känns som 1800-tal. Det är bara 30 år sedan, men det är faktiskt ganska svårt att tro...

Läs den här boken. Gör det. Jag står nu i kö på bok nummer två, och till hösten kommer trilogins avslutande del ut. Det ser jag fram emot.

dagens sanning

De sista tanterna

Jag har en särskild plats i hjärtat för tanter. Du vet, tanter av den där riktiga sorten, med beige kappa, ordentlig handväska och plisserad kjol som slutar mitt på vaden. Som har en glimt i ögonen och världens varmaste famn. Såna tanter. Igår plockar jag upp Fatima Bremmers "De sista tanterna" på biblioteket och sträckläste den från pärm till pärm under eftermiddagen och kvällen. Det är en riktigt fin liten bok, ett reportage om tanten och hur hon är formad av sin samtid och varför hon inte finns i senare generationer. Jag skulle säga att den här boken är ett intressant tidsdokument över en grupp starka och kloka kvinnor, en speciell sort rejäla och ordentliga damer som var och är fantastiskt trygga i sig själva på ett sätt som (i mitt tycke) är sällsynt idag. Det är inspirerande och eftertänksam läsning, och mer än en gång går tankarna till min egen mormor. Hon var född 1910 och skulle nog ha en del gemensamt med damerna i boken - en samling finurliga, varma, kloka och glada kvinnor.

Sommaren utan män - Siri Hustvedt

En poetisk pärla. En feministisk fackla. 200 sidor läsglädje. Helt annorlunda mot alla de deckare jag vanligtvis läser. En berättelse om kvinnlig vänskap, en berättelse om att bli lämnad och om att finna ny mening och ett värdigt liv. Om att som kvinna söka tröst hos sin mor och hos sin dotter. Huvudpersonen har ordet och hon talar emellanåt direkt till läsaren, en berättarform som jag inte alltid är så förtjust i... men här funkar det alldeles utmärkt fint. Jag känner mig på något sätt delaktig och viktig som läsare. Fånigt kanske, men ok då. Den bjuder jag på. Snälla, läs Siri Hustvedts 'Sommaren utan män'!

 

Sharp objects - Gillian Flynn

Gillian Flynns 'Sharp objects' är en annorlunda spänningsroman, en berättelse som kryper under huden på mig. Och lite mot min vilja blir jag märkligt berörd av huvudpersonen Camille, en ung reporter som för jobbets skull återvänder till sin hemstad. Där väntar ett mord, ett försvinnande och Camilles två småsystrar - den ena död, den andra oerhört provocerande. I hemstaden tvingas hon också möta sin familj och sina spöken. Camille snurrar runt sin egen axel i ett självdestruktivt beteende, och man kan tycka att hon har nog med problem med sig själv. Men som hungrig reporter jagar hon sitt scoop och hon dras allt djupare in småstadens intriger. Jag gillar den här boken väldigt mycket. Det är annorlunda och det är spännande - men det är också lite crazy och oväntat. Helt klart en ny favoritförfattare, på min bibliotekslista finns nu också Gillian Flynns böcker 'Dark places' och 'Gone girl'.

 

 

The Age of Miracles - Karen Thompson Walker

Igår läste jag ut den första av julklappsböckerna. En fin liten historia (Thompson Walkers debut) som handlar om elvaåriga Julia som precis börjar nosa på det här med vuxenvärlden i en tid då världen förändras radikalt. För plötsligt börjar jordens rotation stanna av. Dygnen förlängs stadigt, minuterna rinner in och blir till timmar - plötsligt är de naturliga dagarna 26 timmar, 28 timmar,  och så vidare. Så vad händer då när dagarna och nätterna blir längre? Vad händer med människorna som lever i den tiden? Hur reagerar djur och växtlighet? Och hur ska man som elvaåring våga prata med pojkar?

Thompson Walker blandar de stora frågorna (kommer mänskligheten att överleva) med de lite mindre (kommer kompisen bjuda mig på sitt kalas) på ett oerhört skickligt sätt, och berättarperspektivet är upplagt på ett intressant sätt - författaren låter en förstå att det finns en tid efter det att jorden börjar sakta ner, men inte hur lång tid. Jag sträckläste den, med sitt vackra språk och lätt skräckinjagande tema var den svår att lägga ifrån sig. Det ska bli kul att följa Thompson Walker, ty skriva, det kan hon.

julklappsböcker

Spännande, hårda julklappar under granen - bästa sorten! Barnen hade köpt "Bländverk" av Thomas Erikson till mig, en bok som finns med på en av mina boklistor, jag läste nog om den i ett Bokus-nyhetsmail och tänkte att den måste jag läsa. (Marcus fick "Det som ska sonas" Olle Lönnaeus av barnen, också den med på en mina boklistor. Våra barn är bäst!) Av Anna fick jag en helt fantastisk bok. "My ideal bookshelf", en bok att bläddra i, läsa och njuta av: "The books that we choose to keep--let alone read--can say a lot about who we are and how we see ourselves." Och om jag hade hittat den först, ja då hade Anna fått den av mig. Såklart. Vi är ju "bokmamas" liksom. :) Så nu ska jag fundera på det här med vilka böcker som ska frontas i våra hyllor... Bilder kommer. Och sedan fick jag faktiskt ett paket av den riktiga tomten. Jo det är sant. Marcus svär på heder och samvete att det hängde en påse på dörren: 'till Malin från tomten, vänligen slå in som julklapp och sätt etikett på'. Och på julafton låg där ett stort och tungt paket till mig. Från tomten. Roslund & Hellströms "Två soldater" och Buthler & Öhrlunds "Återvändaren". Tänk att tomten känner mig så väl. De här två böckerna finns på min måste-läsa-lista, men jag hade tänkt vänta på pocketutgåvorna. Nu behöver jag inte göra det. Och eftersom jag och Marcus hade bestämt att vi inte skulle köpa julklappar till varandra så tror jag på honom när han säger att böckerna är från tomten, på riktigt. Jag älskar tomten! ❤ Och jag älskar Marcus.

Böcker är världens bästa julklapp! Årets julklapp varje år. År efter år efter år...

 

 

 

Sista jouren - Karin Wahlberg

En för mig ny svensk deckar-bekanting, Karin Wahlberg. 'Sista jouren' den första boken i en låååång serie av böcker om samma polis, och troligtvis också om samma läkare - med tanke på att det liksom "klickade" mellan just dessa två personer i slutet av boken... En ganska bra bok måste jag säga, med betoning på ganska. Svensk småstad, brott i sjukhusmiljö, ett brokigt gäng poliser. Men själva deckarnöten, njaa jag vet inte. Den känns alltför enkel. Och vägen till upplösningen, genom långa kapitel utan andningshål, är lite rörig. När det helt plötsligt tar slut vet jag inte riktigt hur vi kom dit. Ja till upplösningen alltså. Men ändå. Minst en till i serien måste jag läsa, jag vill gärna veta hur det ska gå för herr Polis och fröken Läkare.

Nattens cirkus - Erin Morgenstern

En fantastisk bok. En pärla till overklig saga att bara älska. Jag sveps med, luras och bländas. Och det är en härlig upplevelse. "Nattens cirkus" är magisk och välskriven. Helt underbar!

 

 

sista Sarenbrant

Nej hörrni, det här var inget vidare. Jag läste ut Sofie Sarenbrants 'Vila i frid' för ett tag sedan, och har nu funderat lite på om det verkligen inte finns något gott att säga om den men - nej, helt ärligt, det här var inget vidare. Detta var den sista Sarenbrant jag läser. Konstigt, jag tyckte ju ändå ganska bra om hennes två tidigare böcker... Men nu blir det inga fler för mig. Så mycket böcker - så lite tid. Kvalitet är att föredra! Så det så.

Tålamodet

Just nu är det lite upp och ner med läsandet. Jag är jättesugen på att läsa, men när jag väl sätter mig med en bok blir jag otålig och vill bli klar så att jag kan börja på nästa. Friskt? Nja, sådär. Jag har i alla fall just läst ut The Astonishing Life of Octavian Nothing av M. T. Anderson. Det är en intressant liten sak som berättar en historia genom en samling gamla manuskript, brev och vetenskapliga iakttagelser. Det hela utspelar sig i Boston, Massachusetts i slutet av 1700-talet. Mitt i naturfilosofernas guldålder, när man ständigt strävade efter att genom experiment försöka fastställa hur världen fungerade. Så även på The College of Lucidity, där Octavian bor tillsammans med sin mamma. Genom Octavians till en början ganska naiva berättelse ser man ganska snabbt den egentliga berättelsen, varför och hur mor och barn har hamnat i Boston, och varför de är kvar där.

En sugande, bitvis mycket obehaglig berättelse som jag inte riktigt vet om jag tyckte om egentligen. Den här boken är tänkt som första delen av en trilogi, vilket förklarar varför jag tyckte att boken tappade styrfart i sista halvan - den är ju tänkt att fortsätta.

vid Ajvides köksbord

Jag skulle vilja vara en liten fluga på väggen hemma hos herr och fru Ajvide Lindqvist - tänk att få lyssna till deras samtal vid köksbordet. Mia och John. När jag funderar och försöker föreställa mig hur det kan låta så blir jag nästan lite rädd, tänker mig att de sitter där på varsin sida av bordet och gör sitt allra yttersta för att skrämma upp varandra.

De böcker av John Ajvide Lindqvist som jag läst har alla krupit under huden på ett eller annat sätt, 'Låt den rätte komma in', 'Människohamn' och 'Lilla stjärna'. Läskiga, overkliga och mycket välskrivna handlar de ofta om sådant jag egentligen inte tror på - men han lurar mig och jag kommer gång på gång på mig själv med att svälja historierna hela. Med hull och hår. Vansinnigt bra böcker!

Mia Ajvides bok 'Mannen som föll i glömska' är också fantastisk - jag älskar den! Lugn och stillsamt berättad framkallar den likväl rysningar. Något så hemskt som att bli bortglömd av alla beskrivs och förklaras enkelt utan vare sig höjd röst eller hysteri. 'Mannen som föll i glömska' är en väl berättad historia, lite underlig men jag sväljer även detta. Och vem kan motstå en författare som citerar Beatles och 'The long and winding road'...? Inte jag!

 

Rov + Vilseledd

Håll i er, jag har läst lite icke-svensk spänning! Två böcker som jag absolut kan rekommendera. 'Rov' av Sharon J Bolton och 'Vilseledd' av Linwood Barclay. Och om man jämför dessa båda böcker så är de faktiskt lite lika - men på samma gång helt olika. Gemensamt är att inget är vad det verkar, man får hela tiden ny information som gör att man kastas hit och dit i handlingen. Men den ena är lite mjukare i sin berättarstil, och den andra lite kallare. Kvinnlig vs manlig författare kanske? Båda är välskrivna, vi snackar bra och spännande underhållning. Vilken tyckte jag bäst om? 'Rov' helt klart: Shetlandsöarna, en väv av myter och mörka hemligheter. Berättad med inlevelse och känsla. 'Vilseledd' är spännande på ett kyligare och mer sakligt vis. Men läs båda!

Askungar - Kristina Ohlsson

Det var ju det där med Deckargenren. Och att jag inte kunde ge mig i jakten på att hitta nåt i den genren som jag gillar. Och TADAAAA!! Jag tror ta mig tusan att Kristina Ohlsson har klarat det. Jag gillar Askungar, som är hennes debut. Den är hyfsat välskriven, det är en intressant story och det är kul (om än väldigt stereotypa) karaktärer. Jag kan tycka att hon kan bli lite tjatig i att driva hem poängen i de olika karaktärernas personligheter, de blir lätt lite karikatyrartade. Och att själva "twisten" på storyn är uppenbar för läsaren ca 150 sidor innan utredargruppen kommer på den - det kan jag känna är lite tråkigt. Hundrafemtio sidor av: "Meh VARFÖÖÖÖR??? Vad är motivet??? Vi fattar inget!!!" är lite i mastigaste laget.

Dock tror jag mycket gott om nästa "del" av Ohlsson, Tusenskönor. Den ligger där hemma på byrån, jag måste bara vila mig lite från allt elände och läser just nu De Vigan - Underjordiska timmar. Den är faktiskt tokigt bra, subtil, suggestiv och hisnande i sina beskrivningar av det mänskliga. För övrigt: spana gärna in Sekwa Förlag! De ger ut modern fransk litteratur på svenska och har i mitt tycke en imponerande utgivning. Av det jag har läst har jag inte blivit besviken en enda gång.

Mudbound - Hillary Jordan

Wow - vilken bok! Den, som på svenska heter Mississippi, utspelar sig just där - i djupaste Södern strax efter andra världskrigets slut. Man får följa flera olika karaktärers resa genom bomullsplantagernas själadödande arbete, den öppna fientligheten mellan vita och svarta, hur tradition och vardag skapar och formar människor  - och vad som händer när sådana ramar ifrågasätts. Jag läste den på engelska, så jag vet inte hur översättningen är (säkert bra). Jag gillar speciellt att de olika karaktärernas "röster" ges egna kapitel, vilket ger läsaren möjlighet att läsa en händelse från flera håll.

Jordan berättar på ett lågmält, suggestivt sugande sätt som gör det näst intill omöjligt att lägga ifrån sig boken. Välskrivet och väl berättat. Eftersom jag nyligen läste Niceville , som till viss del behandlar samma ämne, är det svårt att inte jämföra de båda böckerna. Den största skillnaden i mitt tycke, är berättarstilen. I Niceville skrattade jag och grät jag och levde mig in i karaktärerna på ett sätt som jag inte gör i Mudbound. Jordans berättarstil är ren, osentimental och inte desto mindre kraftfull. Hon får det att hisna i magen av fasa och oro på sina ställen, men därvid stannar det. Väl avvägt av henne, tycker jag.

Ganska trevligt ändå

Jag håller på att läsa Amanda Hellbergs - Döden på en blek häst. Det är en ungdomsspänningsroman, ett långt ord men en ganska rättvisande beskrivning. På väg mot slutet av den i ett rasande tempo kan  jag konstatera att den är välskriven och själva storyn är riktigt bra, men kanske misslyckas den lite i sitt värv att vara spökhistoria. Jag blir liksom inte ens rädd. Det är spöken, syner, kalla kårar som ringlar sig längs huvudpersonens rygg i sida efter sida, men jag känner: Nej. Det är inte läskigt. Själva beskrivandet av (SPOILERVARNING!!) spöken av döda kvinnor i badkar med gråvitt vatten och avbrutna naglar känns liksom på nåt sätt för explicit (och långt) för att bli otäckt. Eller så är det jag som är konstig och inte har förstånd att bli rädd. Nån som faktiskt kan skrämma mig, och det rejält, är John Ajvide Lindqvist*. Ojojoj. Läste både Låt den rätte komma in och Hanteringen av odöda med andan i halsen och pulsen långt över 100 slag per minut. För att inte tala om Pappersväggar.

Så. Tillbaka till Amanda Hellberg. Det är en klart läsvärd bok, men det vore intressant att diskutera hur vissa läsare kan finna den "nervkittlande" och "mycket obehaglig" (Citat från Helsingborgs Dagblad), och jag tydligen inte fatta grejen alls.

*Denna karl har tydligen just kommit ut med en barnbok. Är det nån mer än jag som känner lite eeehh... ok? En ickeläskig mysig barnbok av Ajvide Lindqvist? Hur går det till?